Vätternrundan 2007

Far, mor CF o Amelojsan

Amelie, CF o jag möttes upp i Varberg för uppladdning med mammas goda mat o sen vidare transport med mor o fars bil. CF är hjälten som ställt upp som vår chaufför.
Under vägen upp började ångesten krypa på mig. Jag kände att jag inte tränat tillräckligt, precis avslutat en pencilin kur o inte ens kolla upp kartan så att jag visste vilket håll vi skulle cykla. Opsi! Snacka om dåligt förberedd. Väl uppe i Motala kändes det mycket udda att byta om till cykelkläder. Kände mig inte det minsta laddad samtidigt som jag bara längtade efter att få sätta cykeln i rullning o komma igång med den jäkla turen som väntade. Amelie o jag lyckades byta så att vi fick starta samtidigt. Det var tur! Utan Amelie vet i fasen om jag löst det. Funderade över hur synd det är om staden Motala. en gång per år kommer det 17000 idioter dit på samma dag. Vissa är t om återkommande. Funderade kring just de återkommande puckona flera gånger under loppet. Nog för att jag var dum nog att utsätta mig för detta en gång, men att gång på gång utsätta sig för detta, -det är idioti, eller?



Vi startade 01.20. Fram till första depån kändes det riktigt bra. Amelie o jag var enade om att det t om var kul att cykla o att vi minsann skall kolla upp hur vi kan fortsätta cykla när vi kommer hem. Vi cyklade på, låg runt 20km/h o det var inte närmelsevis så jobbigt som turerna fram o tillbaka till Simrishamn varit.

Vi trampade på o kom fram till Jönköping runt 06, där det serverades korv med mos o havregrynsgröt. En udda tanke, vad fasen gör vi i Jönköping i denna tidiga morgon timme o att vi dessutom cyklat dit, det kädes galet! På vissa håll i landet vid denna tidpunkt åt folk korv med mos som nattamat på väg hem från krogen samtidigt som vi åt korv med mos till frukost. Amelojsan o jag i Jönköping. korvmojjen var Kinnarps arenan/Elmia

Då vi passerade genom Gränna såg vi ett par avslöjande fd festplatser. Övergivna party tält där det enda som saknades var gäster. Flaskor o disk efter festen väntade på bättre tider.

Efter stoppet i Jönköping var det en plåga att sätta sig på sadeln igen. Det tog en riktigt bra stund innan jag satt ordentligt. Knepet är att sätta sig ner succesivt, ungefär som när man ska ner i ett badkar med alltför varmt vatten, vänja sig succesivt. Vi forsatte trampa på tills dess att vi höll på o stupa runt kl 08. Vi tog en välbehövlig paus o tupplur på en åker. Slockande som en klubbad säl o vaknade som en ny människa o kunde trampa vidare.
Från Jönköping hade vi ordentlig motvind.
Vägen till Fagerhult var tung o så även fortsättning till lasangen i Hjo. I Hjo tog vi en längre paus, åt ordentligt o tog en kortare tupplur igen. Det var nu riktigt fruktansvärt att sitta ner på sadeln igen, speciellt med tanke på att det var massa mil kvar. Nu hade vi iaf genomfört mer än hälften, så alternativet att bryta var helt borta!

Bästa Amelojsan o våra racerhojjar

Vi tramapade på. Hamnade i Karlsborg, besökte sjukvårdstältet med ömmande knän, rygg, axlar o nacke. Skadorna som sadeln orsakat oss fick de inte göra något åt.

Två trötta flickor trampade efter behandling vidare o hamnade i Boviken.Under denna sträckan infann sig en mycket oväntade o ohämmad energi hos mig. Jag kunde cykla nästan hur fort som helt, spelade inte ens roll om det var uppförsbacke. Amelie hade nu riktigt ont i sina knän, den stackarn. Jag började trampa på lite på egen hand o väntade in Amelie längre fram. Konstigt nog var det nu riktigt kul att cykla. Hmmm, jag förstår inte vad som hände.

Väl i Boviken smakade det gott med dagens första kopp kaffe. Det var nog kaffet som gav oss energin till att lösa det sista. I Broviken kom vi överrens om att jag kunde trampa på lite o att Amelie ville ta det i eget tempo. Sträckan till Medevi var toppen. Vrål kul att dra på ordentligt, våga ta rygg på folk o följa med i klungor. I Medevi mötte CF upp oss. Glada tillrop o godis...mmm. Sista depån innan mål-Nu var det verkligt att vi skulle verkligen fixa detta, trots starkt tvivel innan o tidigare under loppet!

Från Medevi till Motala tramapde jag på ordentligt. Hittade ett gäng Tjeckiska killar att ta rygg på. De gick undan kan jag lova. Då vi nådde 6 km skylten funderade jag på om jag skulle orka hålla tempot hela vägen. Jag bestämde mig för att jag skulle fixa det. Drog t om ifrån min Tjeckisa klunga o trampade på ännu snabbare. Tjoho, snart mål, ingenting kunde stoppa mig då. Sista biten med en hel del busiga uppförsbackar låg jag trots 28 mil i benen på en snittfart på 24km/h. Jag står fortfarande som ett frågetecken inför vartifrån den energin kom. Mycket udda! Kan bara förklara det med kaffe o hemlängtan. Kom i mål o njöt av känslan att vara så nöjd med att ha löst det som de senaste månadern framstått som ett omöjligt projekt.

Hela loppet var tufft, speciellt knäckande var det att inse att vi efter 10 mil hade 20mil uppför i motvind framför oss, men det gick. Amelie o jag har all rätt att sjunga som studenterna, fy fan vi är bra!!!:)

Idag är jag oförskämt pigg. Bara väntar på att kroppen ska förstå vad jag utsatt den för. Min kropp är inte så vältränad att den kan uthärda detta utan att straffa mig med massa träningsvärk. Det kommer nog inatt. Just nu funderar jag på vilket mitt nästa lopp på cykel ska bli. Bjärö halvön runt kanske.... Igår sa jag aldrig mer Vätternrunt, nu är jag inte riktigt lika bestämd längre...Jag ska nog vänta o se vad som händer med min kropp under natten innan jag uttalar mig.

Det bästa med Vätternrundan:

• Jag gjorde det o överlevde.
• Jag fick göra det tillsammans med Amelie.
• Alla snygga vader. Jag har dreglat för flera år framöver över alla snygga vader som susat förbi mig. (Hmmm...kanske var det tjeckernas vader som drog det sista;)) (Vältränade puffiga vader är det läckraste som finns, jag har fått hålla mig i skinnet för att inte ta ett bett!:)p)
• Del 1 av Klassikern är avklarad- jag är igång!

Bilderfrån loppet kommer senare...